Kära kroppen

Ibland blir jag ledsen. Jag blir ledsen när jag tänker på hur skev bild många människor (särskilt unga kvinnor) har av sin kropp. Det blev så tydligt för mig häromdagen när jag var astrött och slösurfade på youtube så som en gör ibland. Jag tittade på klipp efter klipp och efter ett tag kom jag in på en topplista över bästa foton i Americas Next Top Model. Jag brukade titta ganska mycket på den serien när jag var 13 - 15 år. Den gick ofta på eftermiddagarna när jag kom hem från skolan. Att se serien igen som vuxen fick mig att må väldigt dåligt. In i rummet kommer ett tiotal unga kvinnor. Alla sjukligt smala. Och jag menar verkligen sjukligt smala. Vi pratar benknotor som sticker ut både här och var. 

När jag var i yngre tonåren tyckte jag att alla kvinnorna i ANTM såg helt normala ut. Jag var oerhört frustrerad över varför inte jag kunde hålla mig sådär smal.  Jag var helt övertygad om att det var så jag borde se ut. Till saken hör att när jag var 14 år var jag nästan lika lång som jag är nu, men vägde mer än 10 kg mindre. Jag var alltså ganska smal. Väldigt smal till och med. Ändå hatade jag min kropp. 

(Bildbeskrivning: Amanda 15 år - helt övertygad om att hon är för stor. Ser ni det skeva i det hela?)

Jag läste ofta skit-tidningen FRIDA. Jag minns särskilt ett nummer där de skrev om Beyoncé och hur modig hon var som vågade visa upp sin kurviga kropp. "En sådan tjej ska jag bli" tänkte jag. En sådan som inte skäms över sina kurvor. Nästan 10 år senare blir jag mest förbannad. Alltså har ni ens sett Beyoncé? På vilket sätt är det modigt att hon vågar visa sin kropp? Hon är fucking queen. Hon är perfekt. Och frågan är kanske snarare varför bör någon känna sig "modig" över att hen vågar visa upp sin kropp? Alla kroppar är vackra. Ingen ska behöva gömma sig bara för att en inte passar in i någon sjuk ram som inte ens är fysisk möjlig för majoriteten av befolkningen att hålla sig inom. Att över huvud taget försöka sätta ett ideal för hur en kropp borde se ut är bara löjligt. Vi föds alla olika. Alla har vi olika kroppar och den ena är inte vackrare än den andra. 

För någon vecka sen behövde jag köpa nya jeans. Jag har länge velat ha ett par snygga high waist-jeans och jag visste att de har det på Levis så dit begav jag mig. Så fort jag kom in i butiken blev jag sjukt obekväm. Väggarna var tapetserade med pinn-smala kvinnor och muskulösa män. "Wow", tänkte jag, "undrar ens om de har jeans för sådana som jag här". Men jag var fast besluten att inte komma hem tomhänt så jag gick fram till en hylla och började leta efter ett par byxor i min storlek. Nästan längst ner i högen bland de största storlekarna hittade jag ett par. Alltså längst ner? Jag tror jag tog den näst största storleken. Hur är det ens möjligt? Jag hoppas verkligen att de bara hade slut eller något för om en ska gå efter dagens normer så tror jag inte ens att jag anses vara särskilt stor. Tanken på att de inte skulle ha byxor större än för mig känns helt bisarr. Vem kommer i deras minibyxor? Som grädden på moset kom ett väldigt påtryckande butiksbiträde gång på gång fram till mig och insisterade på att han skulle hjälpa mig välja ut ett par bra jeans och avgöra om de satt bra. Men hell to the no, tänkte jag, det är redan rätt uppenbart att jag inte har den kropp som denna butik anser vara idealet. Jag har kritiserat min kropp så mycket själv genom åren, jag behöver INTE att någon annan gör det åt mig. 

Eftersom jag har hatat så mycket på min kropp genom i stort sett hela mitt liv tänkte jag därför nu faktiskt skriva en liten hyllning till min kropp. För den är rätt fantastisk.

Kära kroppen. Jag vet att vi har haft en ganska så ansträngd relation. Jag har klagat så otroligt mycket på dig. Jag har skällt på dig. Hatat dig. Aldrig har jag tyckt att du varit bra nog. Om du bara kunde vara lite mindre. Om vissa valda delar bara kunde vara lite fastare. Om du bara kunde vara lite mer som kvinnorna i klädkatalogerna.

Ibland har jag försökt klämma dig i alldeles för små och obekväma kläder bara för att jag önskade att du skulle få plats i dem. Ibland har jag låtit dig hungra tills du nästan inte orkade bara för att du kanske, kanske skulle krympa lite.  Jag har varit en riktig idiot.

  Förlåt för att jag varit en riktig rövhatt mot dig. I 22 hela år har du burit mig genom livet och fungerat i stort sett felfritt. Inte ens i mina värsta kriser har du svikit mig. Likt ett klockverk har du fortsatt jobba och tagit mig till bättre tider. Du har alltid varit helt perfekt, det var bara jag som inte kunde se det. Så återigen, förlåt. Du är fucking flawless och från och med nu kommer jag aldrig påstå annat.

(Bildbeskrivning: Amanda 21 år och badbrud tillsammans med kompisar. Rätt nöjd med livet).

Hej allihopa där ute! Ni vet väl att ni är fina? Ni behöver varken bli större eller mindre. Ni är vackra precis som ni är.