tisdag 24 september 2019

Sluta håna oss för att vi försöker ge oss själva en framtid

Det är väl få personer det talas så mycket om för tillfället som Greta Thunberg. Med all rätt. Det finns få människor som jag tycker är så coola och som ger mig så mycket hopp som Greta. Hon har verkligen rört om i den tidigare ganska döda klimatdiskussionen. Hon har satt igång en rörelse som bara blir större och större och det är så jävla mäktigt. 

Något jag däremot reagerar på är alla vuxna människor (särskilt män) som har så otroligt mycket emot Greta. Det kommenteras hejvilt om allt möjligt från att hon borde gå tillbaka till skolan till hennes utseende. Väldigt märkligt tycker jag, att denna 16-åriga tjej som enbart säger sanningen och som vill rädda planeten kan väcka så många negativa känslor. Jag ser dock positivt på det hela. När till och med president Trump, en av världens absolut mäktigaste personer, känner sig hotad och har behov av att håna Greta, då kan en vara säker på att hon är på rätt spår. Men såklart, det är väl jobbigt med någon som säger sanningen, som ifrågasätter din livsstil och som ställer krav. Istället för att ta till sig det hon säger väljer en istället att håna henne och ger sig på de unga som följer hennes exempel. En säger att det är vi unga i västvärlden med våra telefoner, nya kläder och datorer som ska skärpa oss, att vi borde gå tillbaka till skola/jobb, att det är vi som förstört klimatet och därför är det vi som ska dra tyngsta lasset. 

Alltså ursäkta? Som att barn och unga skulle ha de ekonomiska resurserna att konsumera så mycket. Jag har hört mycket klokt i klimatdebatten och sett många bra exempel vad gäller att anamma goda vanor - nästan alla har de kommit från barn, tonåringar eller unga vuxna. Vet ni vad sanningen är? Sanningen är att det är vuxna som förstört vår planet och nu försöker barnen sopa upp resterna. De hånas för att de försöker ge sig själva en chans till en framtid. Hur är det rättvist?

Självklart har Greta rätt. Hon vet mycket bättre än majoriteten av de vuxna människor jag känner. Hennes tal under FN:s klimatkonferens gjorde mig både glad, förbannad och hoppfull. ÄNTLIGEN någon som säger som det är med klimatkrisen. Jag önskar bara att våra makthavare också skulle inse allvaret och vidta de åtgärder som krävs för att rädda klimatet. För visst är det sant att vi alla kan ändra på våra vanor och skapa oss en mer hållbar livsstil, men den största makten att förändra har ändå våra politiker och de stora företagen. Så fram tills våra makthavare inser allvaret och börjar agera tänker åtminstone jag göra vad jag kan för att slå tillbaka klimatkrisen. Vänligen håna mig inte för det. 

Greta for president! 

fredag 5 april 2019

Ibland ÄR det faktiskt bara att göra

Är det någon mer än jag som ibland känner sig jäkligt hjälplös i klimatkrisen? Vissa dagar känner jag att det är så hopplöst att jag antingen bara hade kunnat lägga mig ner och dö direkt eller bara köra på och leva som en vit rik man som om det inte fanns en morgondag och bara hoppas på att jag kan leva tillräckligt länge i mitt överflöd och dö innan konsekvenserna av vår miljöförstöring hinner drabba mig allt för mycket. 

Men det är inte min stil. Min metod för att tackla klimatångest har blivit att agera och tänka konstruktivt. Jag gör så bra jag kan och försöker ständigt hitta nya lösningar för att leva ett mer klimatvänligt liv. Kanske är det meningslöst. Kanske är det kört ändå. Men för att jag inte ska duka under av denna ständigt närvarande klimatångest så gör jag helt enkelt vad jag kan och försöker fokusera på de goda nyheterna. 

För ett tag sen kom till exempel nyheten om att EU förbjuder engångsplast senast 2021. 
Det gjorde mig väldigt hoppfull och stärker min teori om att ibland är det faktiskt bara att göra. Ibland måste en bara bestämma sig och visst, det kommer säkert vara krångligt att byta ut många engångsprylar men det går ju faktiskt. Enda anledningen till att en inte gjort det tidigare handlar om pengar och ork. Men när det handlar om vårt hem så måste vi tänka större än så. Vi MÅSTE ändra vår livsstil.


Jag har således börjat fundera på hur jag själv kan minska min produktion av skräp. Jag kom fram till att förutom matförpackningar så kommer den största mängden av mitt skräp definitivt från mensskydd. Så jag gjorde slag i saken och skaffade mig en menskopp och ett gäng tygbindor. Jag tänkte först att det skulle vara lite läskigt men HERREGUD så nice det är. 

En menskopp skaver mycket mindre än en tampong och passar mig så mycket bättre eftersom den kan sitta i upp till 12 timmar. Åtminstone den modellen jag har. Det är väldigt smidigt när en jobbar på LSS-boende som jag gör och ofta är med brukarna och kanske inte hinner eller vill gå på toa så ofta som behövs när en använder vanligt mensskydd. Eftersom menskoppen är helt slät finns det ingen direkt grogrund för bakterier vilket är en av anledningarna till att den kan sitta i mycket längre. En binda/tampong är däremot perfekt grogrund för bakterier så myten om att menskopp skulle vara ofräscht kan vi ju slå hål på direkt. Dessutom är menskoppen lätt att rengöra eftersom eventuella bakterier på ytan inte får något fäste. Vad gäller tygbindor är det ju också världens grej. Engångsbindor har ju plast i botten och vi kan nog alla vara överens om att plast inte andas. Tyg däremot. Prova. Jag lovar, det är värt. 

Rent ekonomiskt sparar en ju i längden hur mycket pengar som helst. Både bindor och tamponger kostar väldigt mycket. Jag köpte en av de dyrare menskopparna eftersom jag tyckte att modellen verkade väldigt bra men jag har ju insett att de pengarna sparar en lätt in på några månader genom att inte behöva köpa tamponger. Likadant med tygbindor. 


Menskoppen jag har heter Femmycycle och går att köpa hos http://gronabarnmorskan.se/se/femmycycle-den-nya-menskoppen.html
Det fantastiska med denna menskopp är att den är spillfri. Den den har en liten skåra som gör att om du vänder menskoppen upp och ner så samlas allting där och inget rinner ut. När du ska tömma den sen fäller du bara upp den. Supersmart tycker jag. Det finns så klart en mängd andra modeller på andra hemsidor som är både billigare och dyrare. Det är bara att börja botanisera! 


Jag har också hittat världens bästa grej på Facebook! 


Här kan du beställa tygbindor och hon som syr dem har de mest fantastiska tygerna! Förutom bindor och trosskydd kan en också beställa tvättlappar, amningsinlägg och tvättrondeller! Här är mina bindor som kom för ett tag sen! En kan bara beställa fem åt gången så jag har redan beställt fem till för jag tycker de är så bra! Jag misstänker att många kommer rynka på näsan åt tygbindor och tänka att det är lite äckligt. Men kom igen, icke-andandes bindor med plast och som dessutom blir en maaassa skräp - det är inte så gött det heller. 

För bara några år sen hade det nog känts otänkbart för mig att använda menskopp och tygbindor (jag är väl bekväm av mig, haha). Men som jag sagt flera gånger i detta inlägg så är det ibland faktiskt bara att bestämma sig. Tänk så mycket mindre skräp jag producerar nu! Ok, jag vill inte framställa mig som någon himla klimatguru nu och min livsstil är långt ifrån hållbar. Men jag ändrar på den sakta men säkert och så småningom hoppas jag på att åstadkomma en helt hållbar livsstil. Jag skulle vilja uppmuntra alla att fundera vad just DU kan göra för att underlätta för vår planet. Jag lovar, det känns rätt bra! 

fredag 8 mars 2019

Önskelista för 8 mars:

My goodness. Vad är det mitt öga skådar? Är det här dagen Amanda börjar blogga igen? Är det en engångsföreteelse? Ingen vet. Dagen till ära och efter att ha sett denna geniala bild fick jag inspiration:


Författare/tecknare: Robert Nyberg.

Så vad önskar jag mig på internationella kvinnodagen? 
Ja, inte är det rosor och tårta i alla fall.

Jag önskar att alla kvinnor i hela världen fick lov att utbilda sig och leva fria från våld. Jag önskar att alla kvinnor fick leva sina bästa liv. Jag önskar att en kunde gå hem ensam på natten utan att vara rädd för att bli överfallen och samtidigt bli skuldbelagd för just detta eftersom INTE ALLA MÄN. Jag önskar mig fler fängslade gärningsmän. Jag önskar mig en kvinnlig statsminister. Jag önskar att min lärare skulle låta bli att säga "förr var det i stort sett bara män som spelade flöjt" men samtidigt hinta om att han tycker det är synd att det nästan bara är kvinnor som gör det idag. (Jag tänker ju spontant att tiden då det bara fanns män i orkestar, på konservatorium och som komponerade var bra mycket längre än den tid som kvinnor faktiskt tillåtits inom det professionella musiklivet. Men det är kanske bara jag.)

Jag önskar att en även kommenterade manliga politikers kläder och frisyrer. Eller kanske helst inte alls. För helt ärligt är det inte så relevant. Jag önskar att män slutade anstränga sig och grymta som om de skulle skita på sig varje gång jag simmar om dem i simhallen. Gud förbjude att en kvinna skulle vara starkare än de liksom. Jag önskar att unga flickor fick höra hur smarta, modiga och starka de är så att de inte som så många andra växer upp och tror att deras främsta värde ligger i hur vackra de är. Jag önskar att kvinnor också fick porträtteras som allvarliga och med pondus. Gärna lite lönnfeta också. Är så otroligt trött på att kvinnor ständigt ska vara vackra, glada, tillgängliga och tillmötesgående.

Jag önskar att snubbar kunde sluta kommentera att jag är så lång bara för att de själva inte kan hantera att jag är längre. Jag önskar att det som anses vara "kvinnokultur" och "kvinnliga intressen" värderades lika högt som allt annat. Jag önskar att en pappa stolt kunde säga att "min son leker minsann med dockor, han kommer bli bra på att ta hand om barn när han blir vuxen". Samtidigt önskar jag att mina lärare slutade säga till mig att jag måste lära mig värma upp på kortare tid för att när jag blir äldre och skaffar barn så kommer jag minsann inte ha så mycket tid över. Som att det är självklart att jag ska skaffa barn och att det är jag som ska ta största ansvaret eftersom jag är kvinna.

Jag önskar att kvinnlig könsstympning försvann. Jag önskar inga fler kvinnor ska utnyttjas inom prostitution och porrindustrin. Jag önskar att män slutade tro att de har rätten till och att kommentera min kropp. Jag önskar att tant var en hederstitel.  Jag önskar mig massor av saker. Kortfattat så önskar jag mig att alla kvinnor i hela världen fick leva sina liv med precis samma förutsättningar som männen.

Tack för mig.





tisdag 17 juli 2018

Ångest och uppgivenhet

Hej. Jag lever. Bloggen lever. Det trodde ni inte va? Efter månader av skrivkramp och trötthet känner jag att jag behöver hjälp av alla kloka där ute, men först: den obligatoriska livsuppdateringen:

Vad har hänt sen sist? 

1. Jag har piercat näsan och är cool som få. 


2. Jag har träffat kärleken!

3. Jag har slutfört mitt första år på musikhögskolan med den äran.

4. Jag har flyttat och bor numera mer centralt. I love it.

5.  Jag har varit på turné i Ukraina och spelat i Ukrainas vackraste konsertsalar!


6. Min blivande sambo föddes!
Hon är väldigt fluffig, har fyra ben och går vid namnet Hildegard von Bingen. Hon är en katt.

Det var en väldigt kort summering av vad som hänt sen sist. Nu till dagens ämne.

***

Snälla, säg mig, vad gör ni när den där uppgivenheten och frustrationen som är så svåra att bli av med drabbar er? Det är valår, vår lilla FI-kommunförening är större och mer kompetent än någonsin, likaså FI nationellt och ändå kan jag inte känna någon pepp, engagemang eller glädje alls. Det politiska läget gör mig så fruktansvärt trött. Har folk slutat tänka? Var är all medmänsklighet? Var är det långsiktiga tänkandet? 

Hela hösten, vintern och våren har jag känt en sån fruktansvärd ångest varenda gång jag försöker tänka på eller ägna mig åt politik. Jag kan bara inte förmå mig att debattera med fler rasister. Varenda vettigt argument och all fakta en lägger fram rinner bara av som vatten på en gås. Så fort jag tänker att jag ska skriva ett politiskt inlägg kommer ångestmonstret och sätter sig på mitt bröst. Allt jag kan göra är att med fasa scrolla mig igenom diverse kommentarsfält för att sen vilja lägga mig i fosterställning eller gå i ide i väntan på bättre tider. 

Jag vill inte känna såhär. Jag vill känna mig stark, modig och inspirerad till att fortsätta kämpa för en bättre värld! Så snälla - återigen, vad gör ni när ni totalt tappat sugen? Vad gör ni för att trycka undan ångest och uppgivenhet?


Nu ska jag försöka få  upp peppen inför valrörelsen. Kanske hjälper det med en bild på detta fantastiska gäng samlat i vår rosa husvagn och mobila valstuga. Är ändå tacksam över att ha så många fina, goda och intelligenta människor runt om mig. Ska försöka hämta energi från det. Andra tips mottages tacksamt! Tack på förhand!

torsdag 19 oktober 2017

Kära kroppen

Ibland blir jag ledsen. Jag blir ledsen när jag tänker på hur skev bild många människor (särskilt unga kvinnor) har av sin kropp. Det blev så tydligt för mig häromdagen när jag var astrött och slösurfade på youtube så som en gör ibland. Jag tittade på klipp efter klipp och efter ett tag kom jag in på en topplista över bästa foton i Americas Next Top Model. Jag brukade titta ganska mycket på den serien när jag var 13 - 15 år. Den gick ofta på eftermiddagarna när jag kom hem från skolan. Att se serien igen som vuxen fick mig att må väldigt dåligt. In i rummet kommer ett tiotal unga kvinnor. Alla sjukligt smala. Och jag menar verkligen sjukligt smala. Vi pratar benknotor som sticker ut både här och var. 

När jag var i yngre tonåren tyckte jag att alla kvinnorna i ANTM såg helt normala ut. Jag var oerhört frustrerad över varför inte jag kunde hålla mig sådär smal.  Jag var helt övertygad om att det var så jag borde se ut. Till saken hör att när jag var 14 år var jag nästan lika lång som jag är nu, men vägde mer än 10 kg mindre. Jag var alltså ganska smal. Väldigt smal till och med. Ändå hatade jag min kropp. 


(Bildbeskrivning: Amanda 15 år - helt övertygad om att hon är för stor. Ser ni det skeva i det hela?)


Jag läste ofta skit-tidningen FRIDA. Jag minns särskilt ett nummer där de skrev om Beyoncé och hur modig hon var som vågade visa upp sin kurviga kropp. "En sådan tjej ska jag bli" tänkte jag. En sådan som inte skäms över sina kurvor. Nästan 10 år senare blir jag mest förbannad. Alltså har ni ens sett Beyoncé? På vilket sätt är det modigt att hon vågar visa sin kropp? Hon är fucking queen. Hon är perfekt. Och frågan är kanske snarare varför bör någon känna sig "modig" över att hen vågar visa upp sin kropp? Alla kroppar är vackra. Ingen ska behöva gömma sig bara för att en inte passar in i någon sjuk ram som inte ens är fysisk möjlig för majoriteten av befolkningen att hålla sig inom. Att över huvud taget försöka sätta ett ideal för hur en kropp borde se ut är bara löjligt. Vi föds alla olika. Alla har vi olika kroppar och den ena är inte vackrare än den andra. 

För någon vecka sen behövde jag köpa nya jeans. Jag har länge velat ha ett par snygga high waist-jeans och jag visste att de har det på Levis så dit begav jag mig. Så fort jag kom in i butiken blev jag sjukt obekväm. Väggarna var tapetserade med pinn-smala kvinnor och muskulösa män. "Wow", tänkte jag, "undrar ens om de har jeans för sådana som jag här". Men jag var fast besluten att inte komma hem tomhänt så jag gick fram till en hylla och började leta efter ett par byxor i min storlek. Nästan längst ner i högen bland de största storlekarna hittade jag ett par. Alltså längst ner? Jag tror jag tog den näst största storleken. Hur är det ens möjligt? Jag hoppas verkligen att de bara hade slut eller något för om en ska gå efter dagens normer så tror jag inte ens att jag anses vara särskilt stor. Tanken på att de inte skulle ha byxor större än för mig känns helt bisarr. Vem kommer i deras minibyxor? Som grädden på moset kom ett väldigt påtryckande butiksbiträde gång på gång fram till mig och insisterade på att han skulle hjälpa mig välja ut ett par bra jeans och avgöra om de satt bra. Men hell to the no, tänkte jag, det är redan rätt uppenbart att jag inte har den kropp som denna butik anser vara idealet. Jag har kritiserat min kropp så mycket själv genom åren, jag behöver INTE att någon annan gör det åt mig. 

Eftersom jag har hatat så mycket på min kropp genom i stort sett hela mitt liv tänkte jag därför nu faktiskt skriva en liten hyllning till min kropp. För den är rätt fantastisk.

Kära kroppen. Jag vet att vi har haft en ganska så ansträngd relation. Jag har klagat så otroligt mycket på dig. Jag har skällt på dig. Hatat dig. Aldrig har jag tyckt att du varit bra nog. Om du bara kunde vara lite mindre. Om vissa valda delar bara kunde vara lite fastare. Om du bara kunde vara lite mer som kvinnorna i klädkatalogerna.
Ibland har jag försökt klämma dig i alldeles för små och obekväma kläder bara för att jag önskade att du skulle få plats i dem. Ibland har jag låtit dig hungra tills du nästan inte orkade bara för att du kanske, kanske skulle krympa lite.  Jag har varit en riktig idiot.

  Förlåt för att jag varit en riktig rövhatt mot dig. I 22 hela år har du burit mig genom livet och fungerat i stort sett felfritt. Inte ens i mina värsta kriser har du svikit mig. Likt ett klockverk har du fortsatt jobba och tagit mig till bättre tider. Du har alltid varit helt perfekt, det var bara jag som inte kunde se det. Så återigen, förlåt. Du är fucking flawless och från och med nu kommer jag aldrig påstå annat.


(Bildbeskrivning: Amanda 21 år och badbrud tillsammans med kompisar. Rätt nöjd med livet).

Hej allihopa där ute! Ni vet väl att ni är fina? Ni behöver varken bli större eller mindre. Ni är vackra precis som ni är.


torsdag 3 augusti 2017

Kött

Nu ska jag göra ett sånt där obehagligt och provocerande inlägg. Men hey, det är inte kul om alla ska vara överens hela tiden, am I right? Som så många morgnar förut, vaknade jag idag och för att ge mig själv en snäll start scrollade jag igenom mitt facebook-flöde innan jag steg upp. Jag känner mig minst sagt irriterad. 

Här kommer några obekväma sanningar: 

Vår jord mår inte bra. Klimatet är åt helskotta och tiden rinner ut. 

Köttindustrin är en stor bov i dramat och en viktig nyckel till lösningen. 

Alla ni som inte ens anstränger er för att minska er köttkonsumtion - ni tar inte det gemensamma ansvaret som vi alla har för att rädda vår jord och vårt klimat. Ni är själviska och ni bidrar både till oskyldiga djurs lidande och groteska utsläpp av växthusgaser.

There. I said it. 

Provocerande? Obehagligt? Ja, men sant. För drygt ett år sedan fick jag ett uppvaknande. Mycket tack vare att jag har många fantastiska vänner som är både klokare och mer medvetna än jag. Jag insåg att mitt köttätande inte var hållbart. Jag kunde inte längre försvara det på något vis. Argumenten var slut och jag visste ju egentligen att alla de som förespråkar vegetarianism och veganism har rätt. Jag kunde inte ens "försvara" mig med att det var gott längre. Varenda gång jag åt kött tänkte jag på hur jag bidrog till att enorma mängder växthusgaser släpptes ut i vår atmosfär. Jag tänkte också på alla vedervärdiga filmer jag sett från svenska slakterier. Köttet växte i munnen och jag ville mest kräkas. 

Där och då blev jag vegetarian till min köttätande släkts förvåning och skepsis. Jag började titta på dokumentärer och läsa artiklar om vilka konsekvenser vårt köttätande har för klimatet. Jag såg bland annat dokumentären Cowspiracy på Netflix. Det var både skrämmande och intressant. De lägger fram all fakta på ett tydligt och enkelt vis. (Vi borde verkligen visa den här dokumentären i våra skolor!) 

Visste ni till exempel att oavsett om vi inte skulle använda en droppe olja, bensin eller diesel från och med idag, så kommer vi ändå passera maxgränsen för halten växthusgaser i vår atmosfär? Passerar vi denna gräns så finns ingen återvändo. Detta kommer hända redan år 2030. Det är om knappt 13 år. Detta berättar dr Richard Oppenlander i Cowspiracy. Orkar en inte se hela dokumentären kan en följa länken nedan och bara se kortare filmklipp där några av forskarna som medverkar i dokumentären berättar om köttätandets påverkan av vårt klimat.


"Jag köper inte detta" är något jag ofta får höra när jag diskuterar med köttisar. Men vet du vad? Vad får dig att tro att du vet bättre än någon som vigt större delen av sitt liv till att utbilda sig och forska inom detta område? Det spelar ingen roll om du "köper" detta eller inte. Det är såhär det är. Obekvämt? Absolut, men klimatförändringarna är obekväma och vägen till ett hållbart samhälle är knappast spikrak och slät. Men vi måste ta vårt ansvar och ställa om vår livsstil! Det handlar om vår överlevnad.

Visste ni också att om vi minskar utsläppen av metan (som till största delen kommer från köttindustrin) så kommer vi inom årtionden kunna se en tydlig minskning av växthusgaser i vår atmosfär? Om vi däremot helt och hållet drar in på alla koldioxidutsläpp från och med nu, så kommer vi ändå inte kunna se någon direkt effekt förrän om hundra år ungefär. Skrämmande? Ja, men ett tydligt svar på vad vi måste göra. 

Den globala kött- och mejeriproduktionen bidrar till lika stora utsläpp som hela transportsektorn. Alltså alla bilar, lastbilar, flygplan och båtar tillsammans. Dessutom leder det till vattenbrist och skövling av värdefull skog. Naturskyddsföreningen lägger fram det på ett enkelt sätt om ni inte tror mig.


Okej guys, jag ska inte ranta mer om detta. Helt ärligt är jag ganska trött på att detta ens fortfarande är något vi diskuterar. Vi vet ju egentligen vad vi behöver göra. Snälla, ta er tid att titta på Cowspiracy-klippet som jag länkade till. Det tar ungefär två minuter men säger så mycket. Jag är knappast skuldfri heller. Jag har inte tagit steget till en helt vegansk livsstil än. Men jag jobbar på det! Precis som vi alla borde anstränga oss för att ändra våra skadliga vanor för klimatets skull! Det är vårt gemensamma fucking ansvar. Vi kan alla förbättra oss. 

Tänkte avsluta detta inlägg på ett lite trevligare sätt. Det är säkert många köttisar därute som tänker: "Men Amanda! Saknar du inte kött?" Svar: nej, det gör jag inte! Inte ett dugg! Jag är queen på att laga vegetarisk och vegansk mat. Dessutom vet jag att det inte ligger döda oskyldiga djur på min tallrik och att jag gör en insats för klimatet. 

"Men det MÅSTE ju åtminstone vara enformigt att vara vegetarian?"
Gud ja, jag äter bara kottar och gräs. (Bildbevis nedan).


Paj med ruccola, körsbärstomater, rödlök, fetaost och valnötter.


Citron- och marängpaj.


Svampburgare med karameliserad lök och chèvre. 


Pavlova med färska bär.


Någon fantastisk rätt (som jag inte minns vad den heter) med bland annat nudlar, friterad tofu och sjögrässallad. 



Födelsedagstårta till kompis i klassen.


Avokado-toast!


Pumpapaj!


Julpyssel. Rawbollar (veganska) med torkade aprikoser, apelsin och pumpakärnor, kola, sylt och lite sådant.


Smördegspizzor med fräst grönkål, ädelost, citron och granatäpplekärnor. (Ett måste på julbordet och hur enkelt som helst att veganisera).



Vegansk skräpmat i Glasgow. Friterad tofu, MASSOR av pommes och goda sallader och röror någonstans därunder...


Halloumisallad. 


Falafelpizza.


Falafeltallrik.


Awesome poké bowl på Stationshuset.


Veganska pancakes äter jag i massor.


Veganska svampburgare. (To die for <3)


Vegetarisk skagentoast.


Supergröt äter jag också mängder av. (Vegansk). Denna med blåbär, banan, mandel, havregryn och toppad med pumpakärnor och jordgubbar.


Gazpacho med vitlöksbröd. (Vegansk)


Jordgubbstårta till min födelsedag.


White pizza med grönkål, kronärtskockshjärtan och annat gott.


Langos med tångkaviar, ost, lök och annat gott.


Vitlöksrostade libanbröd. (Veganska)


Vegschnitzel med nypotatissallad.


Smoothie på banan, blåbär, soygurt och jordnötssmör.


Falafeltallrik. Igen.


Vegansk popcorn caramel-frapino. (Hemmagjord).



Vegansk kolasås. Äts med fördel direkt ur burken.

Och här kommer lite sunkiga instagram-screenshots! 


Vegbullar på morötter, potatis och sådant gott. Rostad potatis och sallad som tillbehör. 100% veganska!


Vegansk sushi. Nom.


Vegetarisk pad thai.


Lyxpizza med allt som är gott.


Linsgryta med cocos, curry och lime. Utan tvekan min bästa vegan-rätt.


Vegansk wok.




Veganskt kvällssnack. Banan- och blåbärsgröt samt macka med avokadoröra.


Oumph stekt i bbq-sås, stekta champinjoner, rostad potatis och avokadoröra. VEGANSKT OCH FREAKING FANTASTISKT.


Veganskt eftermiddagsmys. Knäckebröd med avokadoröra, hummus och grönsaker.

Hejhej och tack för mig! Hoppas att vissa fick en tankeställare och kanske samma uppvaknande som jag fick! Nu ska jag öva och lyssna på regnet!