Nu kommer detta bli ett ganska ledsamt inlägg, men det är okej. Man måste prata om sorgliga saker ibland också.
Häromdagen blev jag meddelad om att en skolkamrat från gymnasiet hade gått bort i en trafikolycka. Det var inte en särskilt nära vän till mig men det var en väldigt trevlig människa som jag mer än gärna kunde snacka bort en lunch med och definitivt inte en människa som bara kan försvinna helt obemärkt. Det är så svårt att greppa när något som detta händer. I en annan del av världen har någon precis förlorat en familjemedlem. I en annan del av världen har någons värld rasat samman. I en annan del av världen har någons liv fått ett abrupt slut... och här sitter jag och äter pancakes och det mesta känns ungefär som det brukar. Det är så konstigt.
Plötsligt blir man påmind om hur bräckligt och skört livet är. Det kunde lika gärna varit du eller jag som dog i en trafikolycka. När jag tänker på det så är det troligare att min pappa hade dött för tre år sen när han hamnade i insulinkoma och lite senare fick krampanfall och andningsuppehåll. Utan att någon riktigt visste varför. Det är troligare än att denna fullt friska 20-åriga människa skulle dö i en trafikolycka på väg till replokalen.
Det är då man inser hur oerhört tacksam man får vara över att man kan omgiva sig med alla dessa fantastiska människor som man faktiskt gör - över att min familj sitter kring frukostbordet hemma i Skåne, en aningen slitna efter en lång vecka, men fullt friska och välmående. Jag får vara tacksam över att jag faktiskt kan sitta här och titta ut på det grå slasket, titta missnöjt på diskberget i köket och ha lite ångest över att jag måste gå till skolan och öva när jag mycket hellre hade suttit hemma och druckit varm choklad. Jag lever ju trots allt.
Lev livet medan du kan. Du vet aldrig när det kan tas ifrån dig. Umgås med dina nära och kära, ta hand om dem och njut av det för du vet aldrig när de kan försvinna. Idag ska jag öva mig trött med skalor och traska genom slask och vara tacksam för det. Idag ska jag tänka lite extra på hur fin min familj är. Jag lever och det är jag glad för. Och var denna stackars människa nu befinner sig så tror jag att det är på ett fantastiskt ställe.
Jag lever livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar