Odango: Tack för det här året Sundis!

Idag är min andra sommarlovsdag och jag känner att jag har nog samlat tillräckligt mycket krafter för att slänga iväg ett blogginlägg.

Det har varit mycket känslor såhär de sista två veckorna. Jag har känt mig lycklig för att det senaste året har varit fantastiskt. Jag har fått syssla med det jag gillar mest på heltid och tillsammans med människor som jag tycker så mycket om så att det nästan gör ont. Min klass har varit fantastisk och jag har träffat underbara vänner som jag sent lär glömma. (Om ens någonsin). Jag har tagit ett stort kliv framåt i mitt musicerande och jag har fått spela så himla mycket bra musik. Ja, lycka är ett väldigt passande ord för vad jag känt det här läsåret. Samtidigt som jag känt mig oerhört lycklig har jag också känt sorg. Sorg över att det här året på Sundsgården varit till ända, sorg över att antagligen inte få träffa stora delar av klassen på åtminstone en väldigt lång tid och lite sorg över att nästa år är sista året som jag kommer plugga musik. Om jag inte kommer in på musikhögskolan nästa år vill säga. Det senare stressar mig något oerhört.

Att bara plugga musik i sig är också en emotionell bergochdalbana. Åtminstone för mig. Jag älskar det. Jag älskar det så mycket och jag vill verkligen hålla på med det. Det gör mig så glad! Samtidigt är det mycket prestationsångest. Det är mycket konserter som en självklart vill spela sitt absolut bästa på. En är ständigt omgiven av en massa andra begåvade musiker och periodvis har jag undrat om jag ens förtjänar en plats här. Vissa dagar när jag spelar den där svåra passagen för femtioelfte gången och sextondelarna fortfarande inte riktigt är på plats, då vill jag bara kasta ut flöjten genom fönstret och aldrig mer ta en ton. Men så finns det ju de stunder där alla Mozart-drillar bara löper helt problemfritt och en får högljudda applåder på Dunkers eller när en står i Öresalen med utsikt över havet och spelar Piazzolla och det svänger som bara den. Då känner jag med varenda cell i min kropp att jag har valt rätt. Och det är ju så - hur frustrerad och hopplös jag än kan känna mig så vet jag att det är musik jag vill hålla på med. Det bara är så. De framgångar en har väger alltid upp för motgångarna.

Samtidigt som jag haft alla dessa känslor inom mig har de senaste två veckorna gått i 110 konstant och det har varit så mycket intryck och vi har gjort så mycket både i och utanför skolan... är det konstigt att min hjärna har fått lite kortslutning? Kanske inte.

***

Hur som helst: mina sista veckor på Sundis har varit underbara. Vi hade världens längsta och bästa konsert, vi tog en tur till Louisiana och kollade på ball konst, tog en mysfika i Helsingör, avslutade med flaggan i topp med en fantastisk körkonsert, drack öl på Telegrafen, tog ett nattdopp, klättrade upp på skolans tak och såg solen gå upp och avslutade allt med ett kramkalas. Nu är jag taggad på nästa termin då jag ska ge järnet och bli internatboende!

På denna lökiga text följer lite bilder som jag redan spammat både instagram och facebook med. Men de är för fina för att inte delas en gång till. Och till min fina klass: tack för det här året. Jag har lärt mig så mycket av att lyssna på och spela med er. Det har varit amazing. Tack och på återseende! Nästa musikklass har verkligen stora skor att fylla.