Det var vi mot världen

Som utlovat ska jag fortsätta att skriva om alla trevliga saker jag varit med om på sistone! I torsdags, förra veckan, kom tre av de absolut bästa människorna jag vet på besök. Fanny, Susanne och Mats. Fanny är en gammal vän som jag känt sen mellanstadiet och som alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta. Mats och Susanne lärde jag känna när jag konfirmerade mig (de jobbade i församlingshemmet) och de har hängt med sen dess! Nu var det dock alldeles för länge sen sist så det var härligt att ses hela gänget igen!

Fanny har jag inte träffat sen vi slutade högstadiet nästan och att träffa henne nu fick mig att inse hur mycket tid som gått och hur mycket som har ändrats, samtidigt som allt nästan är precis som förut. Vår middag drog upp en hel del gamla minnen. Många fina men även en hel del som jag försökt begrava och aldrig vill tänka på igen... men nu är de ju lik förbaskat där i huvudet på mig och därför känner jag att jag behöver skriva detta inlägg. (Och lite förklara varför dessa människor betyder så mycket för mig)

Precis som så många andra därute tyckte jag att högstadiet mest var skit. Yes, jag var mobbad och det är inget jag skäms för. I två års tid (för jag får erkänna att nian var mycket bättre om än inte bra) mådde jag så jävla dåligt. Många gånger hade jag ont i magen när jag skulle gå till skolan. Ibland ville jag mest spy. Helgen kändes aldrig tillräckligt lång och vissa gånger funderade jag till och med på om det inte hade varit lättare att bara sluta leva. Nej, jag har aldrig på riktigt velat sluta leva, det har jag inte, men tanken slog ju en. Vad som var annorlunda för mig jämfört med många som blivit illa behandlade inom skolan var att jag trots allt hade många fantastiska vänner. Jag hade vänner, jag var inte ensam. Jag råkade bara hamna i en klass full med skithögar. Det är hur som helst dessa vänner som har gjort så att jag är där jag är idag och för det är jag evigt tacksam. Det är alla dessa fantastiska människor som gjort att jag inte bara lagt mig ned för att dö.

I tre års tid (och om jag ska vara ärlig även långt efter det) har jag gått och trott att det var något fel på mig. Jag har varit så jäkla osäker på mig själv. Sure, jag har stått och spelat inför flera hundra pers utan att känna mig det minsta obekväm och jag kan hålla tal för en stor folksamling utan problem, men jag har varit så himla osäker i mig själv som människa. Under högstadiet fick jag höra diverse saker som att jag var ful och äcklig, ibland blev jag slagen och en gång fick jag till och med höra från en lärare att "det är bara för att de inte vet hur de ska ta kontakt med dig". Alltså seriöst? Säg för fan aldrig så till en ung tjej. En tjej, eller människa över huvud taget för den delen, ska aldrig behöva acceptera misshandel. Nej men män som misshandlar sina fruar behöver nog egentligen bara parterapi för de är ju egentligen bara lite dåliga på att kommunicera. Idioti är vad det är.

En av de som dock funnits vid min sida hela vägen och som fått utstå precis samma sak - det är Fanny. Tillsammans skrattade vi, tillsammans grät vi, tillsammans ville vi dö och tillsammans ville vi leva för trots allt fanns det ju så jävla mycket att leva för. Det var vi mot världen på något vis. Och idag står vi här, två fabulösa och framgångsrika töser med hela livet framför oss. Under konfirmationen lärde vi båda, som sagt, känna Mats och Susanne och vi började umgås en del. Hos de fanns det en sorts fristad där vi för stunden slängde alla problem åt sidan och skrattade åt de andra. Det var ju trots allt de som var förlorarna. Tillsammans hade vi det bara allmänt gött och trevligt.

Det är nästan först idag som jag förstår att det inte var oss det var fel på. Vi må ha varit annorlunda men det ger fan i mig inte andra rätt att bete sig hur som helst. 

Älska olika! <3 Men på ett sätt gjorde ju allt det där mig till en starkare och bättre människa. Sure, det kan fortfarande göra ont det som hände under högstadiet och visst kommer osäkerheten krypande då och då... men det blir lättare och lättare att ignorera det. Jag är den jag är och antingen får en lära sig att älska sig själv eller så kan en lika gärna skita i det. 

Men snälla människor som läser detta - tänk på hur ni behandlar andra. Nej, jag är ingen liten ängel som aldrig är elak eller dum, det är jag inte, men jag försöker i alla fall tänka mig för. Hellre öppna händer än knytnävar. Det som händer idag kan ge sår som varar för alltid. 

Till sist vill jag säga tack till mina fina vänner. Tack Fanny, tack Mats, tack Susanne och tack alla andra av mina fantastiska vänner. Det är tack vare er som jag är där jag är idag.

Fabulösa bejbs bakom ett instagram-filter!