När man skiljs åt av oändliga avstånd.

Idag är det exakt fyra år sedan min morfar tog sitt sista andetag. Det är en dag som jag aldrig kommer kunna glömma. Hela händelseförloppet finns fastetsat i mitt minne. Om man en gång har sett en människa ta sitt sista andetag så försvinner aldrig den bilden från huvudet. Man behöver inte alltid tänka på det. Men gör man det så finns bilden där. Lika tydlig som om det var igår. 

Jag minns att mamma väckte mig ovanligt tidigt. Jag var jätteirriterad. Jag skulle ju inte gå upp än. Jag var hur trött som helst och ville sova vidare. Jag tror jag stönade något ohörbart till svar. Sedan sade hon något som jag aldrig kommer glömma. "Morfar har fått en hjärnblödning. Han ligger på sjukhus och kommer inte att överleva". Jag minns att allt kändes så overkligt. Sådant händer ju inte vår familj. Morfar är ju frisk. Han ska fylla år på fredag. Vi har ju köpt present och allt. 

Men det var ju sant. Jag kunde inte förstå hur allt bara kunde fortsätta som vanligt. En människa hade ju dött. Inte vilken människa som helst. Min morfar. Varför stannade inte hela världen upp? Varför kollapsade inte allt? Var slutade inte bussarna gå, varför ställdes inte tågen in, varför, varför, varför? Det kändes så overkligt.

Alla kom till sjukhuset. Det var så sjukt att se honom ligga där. Han såg så liten ut. Bara för någon dag sedan hade vi suttit vid samma bord och fikat, pratat och skrattat som vi alltid gjorde. Det kändes så sjukt att se honom och veta att vi aldrig mer kommer att ses. Att han aldrig, aldrig, aldrig mer kommer slå upp dörren när vi kommer och skrika "hej sketongar". 

Det är så svårt att greppa när man skiljs åt av oändliga avstånd. Att man aldrig, aldrig mer kommer ses. Inte i det här livet i alla fall. Det är så svårt att tänka att i hela resten av ditt liv så ska du leva utan den personen. 

Inte förrän vid begravningen så kunde jag faktiskt inse att han var borta. Men det var faktiskt då som det blev lite lättare också. Man fick liksom säga hejdå. 

Att spela på min morfars begravning är den absolut svåraste spelning jag någonsin gjort. 

Att sedan sitta och äta god mat hemma hos mormor kändes så fruktansvärt fel. Mat hos mormor betyder ju fest och firande. Men nu  hade någon dött. Allt var bara upp och ner. På något vis lyckades vi ha ganska trevligt ändå. Men att sitta i hennes vardagsrum och inte se morfar sitta bredvid mormor, det var helt enkelt fel.

Fortfarande, fyra år senare så kan jag inte riktigt köpa att han inte finns här längre. Jag vet ju att han finns. Jag känner ju det. Jag vägrar att tro på att en människas hela liv med alla minnen, all kärlek, alla personer man känt, allt det man upplevt, att det bara kan försvinna. Det måste ju finnas kvar på något sätt. Jag känner det i alla fall. Det känns inte som att han är borta. Men det betyder inte att jag inte saknar honom. Jag skulle kunna ge allt för att ett av hans gamla skämt, ett av dem som han dragit tusen gånger. Eller kanske för att få se honom stå och gräva i potatislandet och skrika "hej skitungar" när vi kommer. 

Morfar, jag saknar dig och jag kommer aldrig att glömma dig. Hur långt bort du än må vara så finns du alltid i våra hjärtan.